Om du följt bloggen vet du att jag har mina inspirationsdippar (precis som många andra bloggare), och april har verkligen varit en sådan månad för mig. Mycket på grund av tidsbrist, men också av andra anledningar. Det händer svåra saker runtomkring oss, och jag befinner mig ofta i ett läge där jag varken har ord, tankar eller tårar kvar. Då det enda som går att göra är att förtrösta.
Orättvist nog är mitt eget liv enormt tillfredsställande. Jag är där jag ska vara och varje del i mitt liv är bara så underbart kul och spännande. Jag älskar mitt jobb. Mina ideella engagemang har jag inte ens ord att beskriva hur glad jag är att få vara en del av.
Ärligt talat försvinner allt som har med vikt och utseende att göra, mycket mer än förut. Jag har funnit ett läge där mitt ätande är fullkomligt normalt och motionen ökar sakta. Jag vet att jag gör vad jag kan för min hälsa, och att jag skulle känna mig mindre värd eller inte kunna göra vad jag vill göra på grund av min vikt existerar inte längre. Livets svårigheter och härligheter överskuggar sånt. Jag är tacksam för varje dag jag får leva. Jag är tacksam för varje dag jag får möta människor och användas till att göra skillnad för någon.
Perspektiv. Det tror jag är det avgörande för att inte fastna i detaljer, oavsett vilka de är, men kanske speciellt om detaljerna handlar om ett missnöje med den egna kroppen. Att kroppen är frisk är verkligen inget att ta för givet. Och nu känner jag mig frisk, trots att jag inte egentligen är det. För om jag kan röra mig, gå, använda händerna, bo hemma, ta hand om min familj, jobba, skratta, äta, cykla, köra bil… då kan jag leva. Då kan jag göra gott. Och då kan jag faktiskt vara nöjd med min kropp också.*
*Jag förstår såklart att det inte är så enkelt för alla, och att känslor för kropp och ätande är väldigt komplicerade och svåra. Jag pratar om mig själv här, i relation till mina egna erfarenheter.
