Jag spenderade helgen i Stockholm tillsammans med Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar.
Middagen på lördagkvällen på kansliet :)
Det var en rikskonferens där volontärer och anställda från de 18 olika lokalavdelningarna plus huvudkontoret samlades – vi deltog i workshops, fick massor med bra information, lärde känna varandra, fikade, åt god mat, skrattade och berördes till tårar. Jag får verkligen hopp om mänskligheten när jag umgås med de här människorna. Det är så himla häftigt att få vara en del av det fantastiska arbete de (vi!) gör. (hint hint – jag behöver kollegor i Nyköping/Oxelösund!!)
På lördagkvällen mötte jag upp Camilla som var där för annat jobb, min själssyster och bästa vän. Hon ville ha med mig i ett podcastavsnitt så det gjorde vi. Sen att vi inte kunde sluta prata (låååångt avsnitt blev det), och att jag inte riktigt vet vad jag faktiskt sa (tröööött), det var lite extra krydda bara. Det kommer ut om tre veckor säger hon, så det får vi vänta spänt på.
Vi har en lång historia på de korta sex år vi känt varandra – blev friska tillsammans och med hjälp av varandra, har kämpat oss igenom enorma motgångar tillsammans, sett varandras sämsta och mörkaste sidor, och kommit ut på andra sidan tillsammans. Nu är vi här, vi är egna företagare och är verkligen bra på det vi gör. Vilket vi påpekade lite skämtsamt många gånger under inspelningen – och det kan låta skrytsamt, men om du vet hur mycket vi kämpat så skrattar du med oss. Vi är stolta över oss själva och är samtidigt så tacksamma för att vi är där vi är nu.
Om jag ska dela med mig av något jag lärt mig om mig själv den här helgen så är det att jag äntligen har hittat till mig själv. Jag vet vem jag är och är bekväm i det. När jag pratar med nya människor är jag öppen och ja, mig själv. Take it or leave it. Oftast tas det emot på ett bra sätt och det är ju oerhört peppande.
Pratade med en annan fantastisk kvinna på tåget hem, som också var med på söndagen, och hon sa något så klokt och viktigt: att ingen är perfekt heller när det gäller tankar om sig själv. Att vi har komplex, att vi har svagheter. Inte bara tjohej nu är jag frisk och hanterar mitt ätande och ääääälskar min kropp!! För så är det inte! Ja, jag är äntligen bekväm med min kropp, ”trots” att jag väger mer än jag ”borde”. Men – det är ändå saker jag tänker på ibland och önskar vore annorlunda. Jag agerar inte på det och mår inte dåligt av det, men tankarna finns där. Men det är okej att ha komplex. Det är okej att må dåligt över dem. Att tro att man måste ”älska sin kropp” varje dag och tycka man är skitsnygg blir ju också en press. Ett ytterligare krav eller ideal att nå upp till. Så vill vi inte ha det – det är inte det som är grejen. Grejen är att behandla sin kropp med respekt, älska den i betydelsen att vörda den, ta hand om den. Inte att man måste tycka den är tipptopp hela tiden. Det får man såklart också göra om man har kommit dit, men det är inte ett krav för att man ska räknas som frisk eller hälsosam. Självmedkänsla helt enkelt!
