New York Magazine gjorde ett reportage om klädföretaget Lilly Pulitzer och inkluderade foton från deras huvudkontor. Vackra färger och vackra anställda. Ett foto visar dock en attityd som inte är så vacker.
Det står:
”Just another day of fat, white and hideous… You should probably just kill yourself”
”Put it down, carb face”
Såklart säger man på företaget att detta är ett verk av en individ som inte har med företagets attityd att göra. Men ändock… Jag nämner inte det här för att peka ut företaget, absolut inte, och inte individen heller. Utan för att belysa ett attitydproblem som tyvärr är vanligare än vi tror.
Ja, det kan vara ohälsosamt med fetma. Och ja, det är ett problem i samhället med för stort intag av utrymmesmat och för lite motion. Men nej, det hjälper inte att trycka ner dessa personer och säga fula saker till dem på grund av deras utseende. Det är inte okej att säga att hon bör ta livet av sig för att hon ”ser gräslig ut”. Det är mobbning. Det är inte okej, oavsett vem mottagaren är eller hur den ser ut eller vad den äter. Återigen vill jag påpeka: hur kan vi säga till barn och unga att de inte får mobba varandra och säga fula saker till varann i sociala medier, när vuxna är ännu värre?
Jag kan tala om vad som kan hända inuti en person som identiferar sig med illustrationen ovan, och läser budskapet. Hon ser bilden, känner igen sig själv (oavsett om det är verklighetsförankrat eller inte), och får bekräftat att hon inte är värd att leva för att hon ser så fruktansvärt äcklig ut (de tankarna fanns där redan innan). Om vi bortser från det allra extremaste alternativet, att hon gör vad hon faktiskt uppmanas till, så kan det hända att hon går hem och stoppar munnen full av det hon ”inte får äta”. Hon hetsäter det förbjudna. Som ett straff för att hon är äcklig, värdelös och utan disciplin. Eller så slutar hon äta, för att bli smal och värdefull. Hon straffar sig själv med att svälta eller träna tills hon svimmar.
Jag har erfarit båda av de här reaktionerna, under många års tid. Och då vägde jag 30 kilo mindre än nu. Jag var helt normalviktig, men trodde att jag såg ut som på bilderna ovan. Jag vill verkligen att du som läser, och kanske sympatiserar med attityden som speglas, förstår att det inte hjälper att peka ut eller håna. Jag vill att vi som behöver viktminskning kan få hjälp och stöd genom uppmuntran och acceptans. Det är bara då vi kan lösa fetmaproblemet i samhället.
