Jag fascineras ofta att hur vi människor beter oss (jag inkluderar mig själv i detta), och när jag redigerade Tiinas artikel om det här med att våga vara oss själva, började jag fundera på det igen: Det här med att vilja passa in. Behovet av att visa upp ett perfekt jag.
Vissa av oss (vissa mer, andra mindre) gör vad som helst för att passa in: följer varenda trend, måste ha senaste modet både på kroppen och i hemmet, hakar på senaste dieten, och ser till att vara uppdaterad på alla trendiga samtalsämnen (allt ifrån populära TV-program till näringslära) för att ha något att prata om på jobbet – eller kanske för att på så sätt visa att ”jag är precis som ni”. Men samtidigt som behovet att passa in är så starkt, måste vi sticka ut. Inte för mycket, för då trycks vi ner under jante-parollen. Men så där precis lagom så att det fortfarande är acceptabelt. Vi vill vara tillräckligt unika för att vara ‘något extra’, men inte så pass mycket att vi uppfattas som ‘konstiga’.
Jag undrar. Hur kan människor bli annat än rollspelare? Och hur orkar man hålla sig uppdaterad på allt? Hur orkar man byta ut inredningen i hemmet så den passar vad trendrapporterna säger (helst innan de kommer ut)? Hur orkar man se TV-program och läsa böcker som känns helt ointressanta bara för att ha något att prata med andra om? Eller intalar man sig själv att det är intressant och underhållande, bara för att det är så man ”ska” tycka? När det inte kommer inifrån, utan utifrån. När tid, energi och pengar – som kunde gå till något mer värdefullt (för dig) – går åt till helt (för dig) meningslösa saker? När det kommer av ett upplevt mindervärdeskomplex som bara mättas av att passa in.
Är det värt det? Är det värt låtsasleenden och meningslösa konversationer om ointressanta saker (jag ratar varken mode, näringslära eller inredning, utan vill bara poängtera att vi inte behöver ha samma intressen!)? Varför skäms man när man inte vet vem som vann melodifestivalen eller vilka färger som gäller i hemmet/håret/skorna?
Varför vågar vi inte vara som vi är? Vad är det som är så skamligt med att vara jag? Och vem är jag? Mitt i alla ”ska” och ”borde”. Hur vet jag vem jag är? Jag är ändå rätt bekväm med mig själv och vet numera oftast vad jag vill, men jag är över 35 och får fortfarande ta en funderare ibland. Vad vill jag? Varför gör jag vissa val? Jag ska inte säga att jag inte trillar dit. Nog har jag köpt något bara för att jag vet att det är ”inne”. Nog vill jag ha ett någorlunda fräscht hem utifrån hur man ”ska” inreda (åtminstone på den här sidan 2010-talet). Alla är vi människor.
Men är det konstigt att alla går runt och är kopior av varann och har samma inredning, kör samma typ av bil och säger ungefär samma saker i sociala medier – när vi knappt hinner fundera tillräckligt länge för att få en identitetskris? Eller är det kanske så att vi går runt och har kronisk identitetskris? Så att vi bli robotar som inte kan tänka själva? Alla läser samma böcker, ser på samma TV-program, följer samma instagramkonton. Varför?
”Våga vara dig själv”
”Du är bra som du är”
Klyschor jag själv använt och använder, men egentligen är det kanske dumt. Många vet inte hur de ska vara sig själva, och så det blir ännu ett krav att nå upp till. Det här med att vara så unik att det krävs timtals planering för att kunna utföra det.
Är det så att vi är rädda för att andra ska upptäcka att vi rent av är konstiga? Annorlunda? Avvikande...? Undrar du om universum skulle explodera om folk kom på att du faktiskt inte bryr dig ett skvatt om ”Solsidan” eller ”50 Shades of Grey” (jag vet att jag är såååå 2014 men jag äger ingen TV)? Nja, det värsta som kan hända är att jobbarkompisarna får diskutera Solsidan utan dig.
Jag brukar säga till min dotter, att om vi inte vore konstiga, skulle det bara betyda att vi inte vågade vara oss själva. Även om det känns klyschigt det också, så tycker jag det ligger lite i det. Jag tror att alla människor skulle vara konstiga om vi bara tillät oss vara det. Konstig är ju unik. Normal. Normalkonstig. Det är ju din konstighet som gör att du är du och jag är jag. Det är din konstighet som gör att du kan bidra med din opåtvingat unika personlighet till den här världen. Om alla var exakt likadana skulle vi aldrig komma nånvart. Om alla istället tillät sin egen konstighet komma ut så kunde vi alla vara bekväma med det.
Så – omfamna, acceptera och äg din egen konstighet!
Men ja, det kan komma med ett högt pris, precis som Tiina skriver. Tyvärr upplever jag ibland att min ”konstighet” har orsakat en del ensamhet. De som gärna vill passa in undviker att umgås med mig. Jag antar att det känns obekvämt, att jag har starka åsikter om vissa saker, eller att jag inte har mainstream-intressen. Inte för att jag någonsin skulle yttra mina åsikter och uppfattningar om jag inte blivit tillfrågad. Men jag har inte så mycket att bidra med heller, när det pratas om inredning, resor, musik på radion och senaste TV-programmen. Blir ofta bara tyst i sådana sammanhang och det uppfattas såklart som introvert och tråkigt.
Jag har slutat vara ledsen för det (för det mesta), och har valt att umgås med människor som tycker om mig för den jag är, som själva kanske också är lite ‘konstiga’ (vilket visat sig vara rätt många!). Jag måste inte vara allas bästa vän, och jag måste inte få allas gillande. Jag tycker om, är vänlig, kärleksfull mot alla. Men jag måste inte umgås. Och det är nog det enda sättet att må bra på (för mig iallafall) – att försöka vara den jag är och hålla mig på mitt hörn. Även om det känns ensamt då och då.
